Protokoll (beta)

1739 den 22 Septemb. Närvarande
Præsident. Hr Linnæus.
Hr Ahlström.
Hr Höpken.
Hr Bielcke.
Hr Triwaldt.
Hr Nordenberg.
Hr Sandberg.
Hr Ribbe.
Hr Sahlberg.
Hr Faggot.
Hr Pilgren.
Hr Brelin.
Hr Brandt.
Hr Polhem.
Hr Mellercreutz.

1. Hr Bielcke var ännu icke upkommen, då protocollet af den 19 hujus börjades at justeras.

Så snart det var upläst, steg Hr Baron Höpken up och begärte tilstånd af Academiens Herrar Ledamöter at få tala om något, som han i följe af det nu upläste protocollet hade at påminna: hvarjemte han också gorde sin ursäkt til Academiens Herrar Ledamöter, at han ännu intet årckade, för sin opaslighet skul, så tala, som han gerna ville och ärendets vikt vederbörligen fordrade,
Började sedan på följande sät:

Herr Salvius har ganska lyckel:n utfördt i proctocollet deras skäl, hvilcka äro för de latinske stilarne: och iag önskar, at han också vore lika lyckelig at fulfölja mina tanckar, dem iag nu i detta ärendet jämväl är sinnad Edert skärskådande hemställa. Äfvenså skulle iag också gerna se, at Hr Bielcke, som sidsta gången enkannerl:n talt på deras vägnar, hvilcka yrcka så mycket på de latinske stilarne i Academiens tryckte Acter, nu måtte vara närvarande och åhöra, hvilcka skäl äro stridande deremot, och huru ömt et mål af sådan vigt, som detta är, bör handteras.

Denna quæstion har under mit bortovarande vid 2:ne sammankomster blifvit å nyo uprörd, sedan den redan i sommars var afgord och genom de flästa Ledamöters samtycke, som då voro närvarande, sluten, nembl:n at Academien för denna gången ville bli vid de nu brukeliga Svenska stilarne, til des omständigheterne varda så lämpelige, at hon kan lemna dem och deremot vedertaga de latinske, med mera, som af det då förde protocollet närmare är at inhämta. Men sådant oaktadt har Academien likvist vid sidsta sammankomsten slutit, at halfparten af exemplaren skulle tryckas med latinske caracterer.

Blir således nu första frågan, huru vida Academien kan med skäl gå från et beslut, hvaruti hon en gång stannat? En sådan ombytelse uti besluten hölt han före vara ej mindre ovanlig än högst skadelig. Ovanlig i anseende dertil, at protocollerne, hvilcka til hvars och ens menings rediga utförande varda hålne, pläga alt stilla och böra jämväl hållas helige, och följaktel:n hvad i dem en gång blifver stadgat och faststält ingalunda ändras, utan högst trängande omständigheter sådant äska skulle. Härvid föl Hr Triwaldt honom i talet och sade, at Hr Salvius fördt et mycket ensidigt protocoll. Men Hr Höpken bad, at han utan hinder måtte få utföra sina tanckar, och sade ytterligare, at en sådan ostadighet uti besluten skulle jämväl så mycket åstadkomma, at intet beslut, som Academien en gång gordt, kunde hållas för vist el:r någonsin blifva fastståndande, hälst om hon den ena gången skulle rifva up et mål, som den andra blifvit afgordt. Sådant, sade han, vore just et medel at så ut misshälligheter ibland Academiens lemmar och följaktel:n göra hela denna gagneliga inrättningen, som endast grundar sig på inbördes sämio, aldeles med tiden til intet.

Academien har också uti detta sit en gång fattade slut om de Svenska caractererne enkannerl:n velat fästa sit ögnamärcke deruppå, huru hon måtte framdeles förnimma hvad tycke hennes af trycket utkommande Acter kunde vinna hos folcket. Således är detta et mål, som vil hafva erfarenheten til öfvertygande skäl och grund, innan det kan ändras, som redan slutit är. Nu äger Academien ännu icke den erfarenhet i dy mål, som hon enkannerl:n här utinnan har syftat på, så vida ingen Act ännu är utgifven, hvarom man kunnat inhämta folckets utlåtande: ty är också tiden ej eller ännu för handen, på hvilcket Academien, efter sit en gång gorda beslut, kan gå ifrån de Tyska och deremot vedertaga de latinske caractererne.

Grundreglorne stadga fuller, at hennes påsyftade ögnamärcke enkannerl:n går ut på vetenskapernes upodlande: hvarjemte hon också vil vara öm om tungomålets rensning och rykt; i det sednare fallet kunna caractererne, som han sade, intet lända til målets uphielpande: ty det skulle hvarcken bli bätre el:r sämre deraf, om det tryckes med de latinske el:r också med de nu vanliga bokstäfver.

Vidare, sade han, at til de uti det nu justerade protocollet upförde skäl, och ännu flere, hvilcka tilförene til de latinske caracterernes emottagande blifvit upgifne, är förut tilfyllest svarat. Men om han, alt sådant oaktat, skulle medgie deras påstående, som så mycket strida för latinske caracterer, så skulle deraf oundvikel:n följa, at de, som utlåtit sig vilja inlösa de exemplaren, hvilcka intet för caractererne skul kunde afsättas, gorde sig sielfva igenom et slikt inlåtande större skada, än de nu förut kunde så noga se: ty om de än skulle lösa in de Acter, som i detta första quartalet blefve liggande Academien til last, så skulle de jämväl framdeles vid de följande quartalen underkasta sig samma olägenhet, i fal Academien ville fortfara dermed, och ingen afsätning vore at vinna för caractererne skul.

Hvarjemte han också påstod, at änskönt de ville inlösa de qvarblefne exemplaren, så kunde dok Academien derigenom icke vinna sit påsyftade ändamål, hvilcket enkannerl:n är, intet at hennes arbete skal samlas på et ställe, utan spridas ut i landet til folkets efterrättelse.

Ytterligare, sade han, at om Academien nu skulle börja med latinske caracterer, som så ständigt påyrckas, och Acterne derigenom komma i sådan misscredit hos folcket, at hon intet vinner någon afsätning och för den skuld blir nödgad at framdeles gå ifrån de latinske, hvarmed hon en gång gordt början, til de Tyska igen, så vore alt hop ute at någonsin kunna komma de latinske caractererne i gång. Men om hon tvert om nu ville börja med de Svenske, och folket fattade tycke för hennes Acter, så kunde hon sedan, efter hans mening, snarare taga emot de latinske, enär Acterne förut vunnit tycke hos folcket.

Under det Hr Höpken således talade, kom Hr Bielcke in, och sedan han sat sig nid, fortsatte Hr Höpken sit tal och sade, at man måste ganska ömt umgås med publicum, och at folcket äger i almänhet en simpel curiosité; om nu den i början stötes för hufvudet igenom et latinskt tryck, så lärer Academien näppel:n och ej utan mycken olägenhet kunna återkalla den förmon, hon i annor händelse kunde lofva sig förmedelst det, at hon vinner folckets tycke, hvilcket icke ringa skulle hielpa til denna inrätningens upräthållande. Men så vida folcket är ännu ovant vid de latinske caracterer, så vore det ej el:r för Academien anständigt at göra början dermed.

Men uti alt detta sade han sig gerna vilja lämpa sig efter Academiens godtpröfvande, och det så mycket häldre, som han på alt sätt ville undfly misshälligheter, hvarigenom alt det goda, man härigenom täncker åstadkomma, snart kunde göras til intet. Han betygade jämväl, at det gorde honom svåra ondt, at Ledamöterne skulle så hårdel:n yrcka på denna saken, hvilcken han mente bero på probabiliteter och ingalunda vara af så mycken vigt, at hon förtienar et så trägit påstående. Hvarföre han också nu, i följe af sin ämbetes plikt, intet kunde undgå at härutinnan göra de påminnelser, som här nu upnemde äro: jemte hemställande til Academiens ompröfvande, huruvida hon med något skäl kunde gå från et beslut, deruti hon en gång stannat, el:r huruvida det samma skal kunna stötas tilbaka af sådane Ledamöter, som då antingen intet voro närvarande el:r ock sedermera til Academiens medlemmar blifvit emottagne.

2. Hr Triwaldt yttrade sig ännu en gång, at Hr Salvius fördt et ensidigt protocol. Hvartil Hr Salvius svarade, det han ingalunda kunde förstå, huruvida sådant honom borde tilvitas, hälst som protocollet vederbörligen är justerat, då hvar och en äger påminna dervid hvad honom hälst behagar, och at et justerat protocol får aldrig jäfvas.

3. Under detta yttrade sig herr Bielcke, det han väl allaredan sidsta gången gifvit sina skäl Academien vid handen, hvarföre han för sin del häldre ville hålla med de latinske än de nu brukelige Svenska caractererne, och det så utförl:n at han nu intet hade något ytterligare dervid at påminna; allenast det, at detta ärendet ingalunda beror på några probabiliteter, som Hr Höpken ville säja; ty utom det, at Hans Excellence Gref Gyllenborg redan länge sedan låtit utgå en Engelsk Tragedie på Svenska med latinske caracterer, så äro mångahanda piecer på lika sät allaredan utkomne af trycket, så här i Stockholm, som i Upsala och Åbo, hvilcka haft en stor åtgång. Dessutom, sade han, så skrifva vi intet för oss, utan för det almenna. Nu är det en ovedersäjelig sanning, at ju bättre pris en bok kan säljas före, ju större blir des afsätning, och ju större afsättningen är, ju förr kommer hon ut i flere händer uti landet. Det är ock derjemte sant, at lika många saker med latinskt tryk intet taga in så mycket papper, som det Tyska, och således fordra de förra intet så stor kostnad som de sednare, hvarföre de också i slikt fal kunna säljas för bättre köp och följaktel:n hafva större åtgång, hvarigenom Academien värkel:n kommer til sit sanskylliga ändamål.

Men hvad den andra quæstion vidkommer, som sidsta gången blef sluten, neml:n at han tillika med Hr Mellercreutz påtagit sig at bestå tryckarlönen för de latinske, om halfparten af de 500 exemplaren finge läggas up med latinske och halfparten med Svenska; så fastän han uti sit sinne sade sig vara öfvertygad om den myckna förmon och heder, som hela vår nation derigenom med tiden vinna skulle, så framt de latinske caractererne en gång blefve öfver alt vedertagne, hvilcket ock varit hans endaste afseende, hvarföre han velat föreslå dem uti Academiens tryk, så vida alt det, som länder til rikets almenna bästa, i framtiden skulle pryda henne mycket väl at göra en begynnelse til. Dock ville han nu för sin del häldre afstå med detta sit tilbod. än at derigenom skulle upväckas någon misshällighet Ledamöterne emellan, hvartil han också mente, at Herr Mellercreutz på sin sida snart skulle låta lämpa sig.

Härpå utläto sig några af ledamöterne, at et sådant begifvande var ganska berömligt; ty annars kunde en dylik skilnad i trycket intet annat åstadkomma än missämio inbördes och et slät omdöme hos folcket utom Academien om hennes skiljaktighet.

4. Hr Triwaldt mente, at man nu kunde gå ifrån denna quæstion, och påminte, at på titulbladet af Acten borde tilsättas hvilcken Volume det är, til en skilnad uti registret, som framdeles kommer at inrättas, från de följande Volumina, de der komma at bindas i samma band. Men några af de andre Ledamöterne begärade, at denna quæstion måtte förut vederbörligen afgöras, innan man skred til något annat. Hvarpå

5. Hr Mellercreutz förfrågade sig, om det vore enligit med Academiens Grundreglor, at han som en nyligen intagen ledamot skulle få tala? svarades: ja. Ty började han på följande sät:

Den proposition, iag vid sidsta sammankomsten gorde, skedde endast för en jämkning skul til enighetens fästande Ledamöterne emellan, hvarom iag för min del är mycket öm, och til at ej behöfva rubba det förr resolverade. Dock så vida Hr Höpken behagat säja, at ovanligheten strider emot tryck med latinska bokstäfver, så vil iag också underkasta Academiens ompröfvande, huru en nyttig fast ovanlig sak i begynnelsen icke kan vara enlig med anständigheten: och ehuru ovanligt det latinska trycket i början synes vara, så skulle likvist publicum hafva Academien en dubbel obligation, först för det at flere mål komma ut på lika mycket papper, och för det andra, at alt blifver tryckt på et behageligt sätt. Det kunde kanskie säjas, fast emot min förmodan, at publicum ej funne så sit nöje i det latinska, som i det nu vanliga Svenska trycket, så at Academien således skulle nödgas låta omtrycka sina Acter til svenskt tryk, i fal hon nu ville börja med latinske. Men iag finner ej, at Academien skulle deraf hafva at vänta mera skada, än af omtryckandet från Svenska bokstäfver til latin, om det i framtiden blefve publico behageligare. Men oaktadt det vid sidsta sammankomsten gorde förslaget för latinska trycket til endräktighetens bibehållande, så vil iag dock för denna gången begifva mig dertil, at Academiens Acter måge tryckas med Svenska caracterer. Och efter pluraliteten af Academien varit och ännu är för trycket med latinske bokstäfver, så håller iag för min del så före, at de måge godvilleligen förut begifva sig från deras pluralitet, för samdräktigheten skul Ledamöterne emellan.

6. Hr Höpken sade, at man nu mera intet ville längre uppehålla sig vid denna quæstion, så vida den ej allenast är af mindre värde, utan också allaredan förut afgord. Hvartil Hr Mellercreutz svarade, at et mål, som redan blifvit afslutit, intet kan enkannerl:n derföre blifva fast ståndande, at det är afgordt, utan så vida det stödier sig på skäl och en förnuftig grundval.

7. Hr Salvius upviste en til honom från Hr Christopher Polhem insänd discours om de latinske och Svenska caractererne; men Hr Höpken tog den til sig at efter Grundreglorne förut igenom se, innan den kunde läsas up i Academien.

8. Härpå yttrade Hr Höpken sig, det en annan ändring jämväl skedt i Academien under des bortovarande angående det ordet: Svenska, hvarom tilförene blifvit slutit, at det icke skulle sättas fram på titulen i Acten, för de då upnemde skäl skul; men är nu likvist sedermera samtyckt och beviljat. Detta sade han vara en omständighet, den han i följe af sin embetes plickt icke el:r kunde undgå at tala om: och hemstälte huru det rimar sig, at Academien är så åtskillig i sina beslut. Hr Præsidenten svarade dertil, at han för ingen annan orsak begärt, at detta ordet skulle tilläggas, än allena för citerandet skul. Jag är, sade han, ledamot uti den Keiserliga och Kongl. Franska Academien, som äfven bära namn af Wetenskaps Academier. När iag nu skal citera någon Act af denna Academien, så är intet ord, som skiljer den från de ofvan nemde. Men härom blef för denne gången intet vidare tilgordt; utan Herr Triwaldt upviste några prof af kopparstickningarne til Acten, hvilcka pröfvades af Academien vara väl stuckne.

9. Derpå steg Hr Mellercreutz up och yttrade sig, at ehuruväl han endast af estime för Herrarne velat samtycka dertil, at Academiens Acter för detta quartalet skola tryckas med Svenska bokstäfver; dok som pluraliteten i Academien finnes mera vara för de latinske, så förbehölt han sig, cum reservatione ad protocollum, at detta mål vid nästa quartal måtte ställas in integrum, och då efter pluraliteten afslutas: hvilcket biföls.

10. Hr Höpken berättade sedan, huruledes han sat ut de honom ombetrodde Academiens peningar på interesse.

11. Hr Höpken och Hr Bielcke lofvade sedan upsätta project til ceremonierne vid Præsidents ombytningen och inkomma dermed til nästa onsdag i Academien.

12. Derpå voterades om Hr Roséen, och resolverades efter pluraliteten, at han skulle til Ledamot i Academien intagas, och at Hr Secreteraren skal derom skrifva honom til.

13. Likaså samtycktes, at vaktmästaren skulle för sin möda vid Academien få af de p:r, som Hr Höpken har under händer, 2 ducater, och at Hr Triwaldts dräng skal hädanefter förrätta vaktmästare syslan vid Academien.

Hvarpå Ledamöterne för denna gången skildes åt.