Protokoll (beta)

1739 d. 15 Sept. Närvarande
Præsidenten Herr Linnæus.
Hr Ahlström.
Hr Bielcke.
Hr Triwaldt.
Hr Ehrenswerd.
Hr Nordenberg.
Hr Ribbe
Hr Sahlberg.
Hr Faggot.
Hr Brelin.
Hr Brandt.

1. Hr Höpken lät, igenom sin utskickad til Academien, ursäkta sig, at han i dag för sin opaslighet skul intet kunde vara tilstädes: men gaf likväl nu in til Academien sin afsäjelse skrift til den rättighet, som uti Kongl. Maj:ts nådiga privilegio angående trycket honom erkannerligen syntes vara förundt. Hvilcken skrift uplästes och lades sedan ad acta at förvaras.

2. Nu berättades, at Hr Mellercreutz var tilstädes och väntade at i dag blifva til medlem i Academien intagen. Hvarföre han ock straxt vardt införd, och sedan Hr Præsidenten låtit honom förstå, huruledes Academien, i anseende [til hans] berömliga skickelighet, velat utnämna och kalla honom til en medlem uti sit Sälskap, hölt han et tal til Academien, hvilcket lades ad acta. Hr Bielcke svarade honom å Academiens vägnar, och Hr Mellercreutz fik sedan et formulair til den vanliga försäkrings skriften, med tilsäjelse at til nästa gång dermed i Academien infinna sig.

3. Derpå justerades protocollet af den 12 hujus. I anledning hvaraf Hr Præsidenten hemstälte

4. 1mo Om Ledamöterne hade än ytterligare något at påminna om den af Hr Höpken til Academien insände skrift, hvaruti han afsäjer sig al rättighet, som Kongl. Maj:ts nådiga privilegium honom enskyldt tyckes tilskynda? Svarades nej öfveralt.

Dock giorde Hr Bielcke den påminnelsen dervid, at om någon ville säja, det berörde privilegium ej skulle äga någon kraft, i fal Hr Höpken skulle afgå med döden, så kunde Academien i en så sorgelig händelse, som det vore, snart begära et annat hos Hans Kongl. Majestät.

Hr Mellercreutz mente, at det i Franckriket var brukeligt at transportera sin rättighet til et privilegium på hvem man hälst ville; men viste intet vist, huruvida sådant här vore tillåteligt och gällande eller ej.

Hvartil Hr Ahlström svarade, at det ock här sker alt för ofta, och at det efter lag är både tillåteligt och giltigt. Men Hr Brelin tvekade för sin del, om någon sine consensu Principis skulle kunna transportera sit undfångne privilegium på en annan. Derpå lästes sielfva privilegium up, och som ordasättet deruti fants ögonskenligen medge, det Hr Höpken i underdånighet å Academiens vägnar begert detta Hans Kongl. Ma:ts nådiga privilegium, så kunde ock Academien ej annat finna, än at det enkannerl:n hörde henne til, och at det således ej var nödigt om des giltighet göra något vidare tvifvelsmål.

5. Derpå utlät sig Hr Præsidenten
2do. Det han ingalunda ville rifva up et mål, som en gång blifvit slutet, men kunde dok nu ej undgå at berätta Academien, huruledes han haft skrifvelse från Doctor Breynius uti Dantzig, hvaruti han jemte annat begärt veta et el:r annat angående thee böners planterande. Nu har Hr Præsidenten uti sit til honom derpå öfversände svar gerna velat låta honom veta, at denna här inrättade Wettenskaps Academien vil skaffa sig friska fröböner och göra försök dermed; men har ej vetat, huru han rätt tydeligen skulle kalla denna vår inrätning, emedan det namnet Wetenskaps Academie icke syntes göra tilfyllest at kunna vederbörl:n skilja denna från andre samhälden, som i fremmande orter under lika namn blifvit inrättade. Ty, sade han ytterligare, man bör ej allenast härvid främia de orden Wettenskaps Academie såsom et genus, utan ock lägga något dertil, som utmärcker differentiam specificam, hvarigenom denna inrättning må kunna skiljas från andra, som jämväl kallas Wetenskaps Academier. Detta sade han sig tilförene hafva yrckat uppå, enär Academien öfverlagt om titulen för des utkommande Acter, och begärt, at det ordet Svenska skulle få läggas dertil: men blifvit deruti af pluraliteten öfverröstad. Nu ville han ingalunda visa sig vara något deremot: dok kunde han ej undgå at säja, hvad olägenhet sig yppar, när man för en fremmande skal utnemna någon af Academiens Acter.

6. Detta målet togs sedan i vidare öfverläggande. Då Hr Triwaldt väl i förstone mente, at det skulle strida emot den titul, som Academien är tillagd uti Kongl. Maj:ts nådiga privilegio; men när han sedermera närmare öfverlade detta ärendet med sig sielf och fant, at denna ändring så mycket mindre kunde uttydas Academien til någon förmätenhet, som Argus betient sig deraf för sit värck, så fant han sig, och medgaf at det väl kunde stå i titulen.

Hr Bielcke kunde för sin del icke se, huru detta ordet skulle kunna upväcka något missförstånd emellan Wetenskaps Societeten i Upsala och denna härvarande inrättning, enär detta blef såsom et hinder omtalt, hvilcket tycktes ligga i vägen, så at det ordet Svänska ej kunde inryckas. Ty, sade han, utom det at vår Academie har särskildte göromål från Upsala Societet, och at denna låter utgå sina Handlingar på Svenska, så äro de fläste Ledamöter i Upsala jämväl medlemmar i denna Academie. Men skulle detta ordet ändok synas föra något stöteligit med sig, det han likväl för sin del ej kunde finna, så hemstälte han til Academiens godtfinnande, om hon icke skulle behaga utnämna orten, hvaruti Academien hålles, til en differentia specifica: äfvensom det uti Franckriket finnes många dylika Societeter, som uti Paris, Lion, Montpellier, Bourdeaux med flere, men blifva alla nemde efter orten, deruti de äro inrättade. Således mente han, at man ock skulle kunna kalla denna inrätning E: g: Wetenskaps Academiens Handlingar i Stockholm.

7. Sedan talades derom, at i fal flere dylika inrättningar el:r samhälden torde framdeles å andre orter i riket upkomma, så skulle de med lika fog synas kunna kalla sig Svänske som denne Academien; men dertil svarades, at i fal sådant skulle i framtiden skie, så vore det äfven så nödigt för dem at söka sig något epiteton, hvarmed de kunde skilja sig från denna inrätning, som vi nu äro hugade at skilja oss från andre. Lika så skier det ock i Franckriket med dem, som i särskildte städer äro inrättade, hvilcka utom dess alla måste stå under den Societet, som i hufvudstaden är.

8. Nu som alla Ledamöterne voro, för de upnämde skäl och omständigheter skul, enige derom, at detta ordet skulle emottagas, jämväl ock de, som tilförene varit deremot, nu åtrade sig; så blef det endräcktel:n faststält, at titulen öfver Acten skal bli Swänska Wettenskaps Academiens Handlingar för Julii, Augusti och Septembris Månader 1739.

9. Herr Salvius gorde allenast den påminnelsen härvid, at detta syntes strida emot tungomålets genie eller skickelse, som ingalunda tål in constructione substantivorum, at 2 el:r 3 substantiva genetivi casus sättas med et substantivum i nominativo. Om man nu skulle behålla qvar det Svenska målets urgamla häfd, så borde genetivus in constructione substantivorum stå efterst, hvilcket de gamle ej utan skäl tagit noga vara på: t7 sielfva naturen tyckes medgie, at den, som styres af en annan, bör följa efter; men denna förmån är längesedan borttapad i vårt tungomål. At 2 el:r flere genetiva skal sättas med et nominativo, som alla äro substantiva, det strider, som han mente, emot förnuftet, ålderdomen och alla andre tungomåls särskildte genium, men är icke des mindre igenom missbruk och vanart uti vanan hos oss nu så vedertagit, at man nästan skulle svärja på, at det är både rätt och billigt. E: g: man brukar och försvarar denna construction Stockholms stads Kiämnärs Cammares protocols extract. Detta är, sade han, ingalunda någon prydnad i et mål; derföre bör sådant igenom præpositiones visserl:n förekommas. Hvarföre ock hans mening var, at titulen på Acterne skulle således inrättas:

Handlingar af Swenska Wetenskaps Academien utgifne för Iulii, Aug. och Sept. månader 1739.

Ville man i stället för Handlingar, som är et ord i senare tider infördt, taga nya rön och påfund, så vore det altid prydeligare i målet, och långt mera Svenskt än det förra. Dock lemnade han alt detta under Academiens egit godtpröfvande.

10. Derpå läste Hr Triwaldt up en af honom til Academien ingifven observation om fremmande träns plantering här i riket; men tog den sedan åter hem med sig igen til nogare utarbetande.

11. Deraf fick Hr Bielcke tilfälle at utförl:n visa sin mening om tiden, på hvilcken fremmande trän bäst kunna fortplantas, nembl:n om våren, som äfven stämde öfverens med Hr Triwaldts ingifne observation. Detta beviste han så väl af trädens egen frodighet, och at de aldrig bära någon ymnig fruckt för än de börja aftaga deruti, som af exempel tagne af hvarjehanda växande ting i hela naturen, jemte egen härom pröfvad erfarenhet.

Hr Ahlström stämde med honom deruti öfverens, at et träs el:r fruckts frodiga växt borttager des egenskap at kunna bära ymnig fruckt, hvilcket han sade sig sielf hafva pröfvat med potatoes; ty när den skiuter ut höga och stora stielckar, så blir roten altid mindre.

Ytterligare gaf Hr Bielcke sin mening til känna härom, då han sade, at Ledamöterne, som merendels äro vistande här i Stockholm, ingalunda hafva tilfälle at härutinnan göra sådane försök som vederbör; ty härvid inlöpa alt för många omständigheter i anseende til tiden, orten, climatet, trädets el:r fröets art med mera, som kräfver en ständig och mycket granlaga varsamhet och flitig upmärcksamhet. Här förekomma ock mång gagneliga påfund, som hos fremmande brukas, men äro här så länge omöjelige i folckets tycke, som de intet blifvit af någon påbegynte och pröfvade. E: g: at Engelländarne med en synnerlig förmon pläga göda sina åkrar med ärters utsående, hvarpå de släppa svinen, hvilcka, under det de göda sig sielfva af ärtren, så göda de åkren med deras gödsel. Detta påminte han endast i den afsikt, at Academien ville vara omtänckt på sådane utvägar, hvarigenom hon kunde vinna slika observationer, som grunda sig på bepröfvade experimenter. Hvartil Hr Ribbe svarade, at Hr Faggot redan derom til Academien ingifvit sina tanckar, som nästa quartal komma at tryckas.

12. Hr Brelin berättade i följe af det, som nu blifvit omtalt, det han funnit, at träden äro mera villige til en frodig växt, enär de små rötter, som gerna sticka sig fram på de större, skäras bort.

13. Hr Triwaldt lofvade til Academien bättre fram ingifva 1. en observation om jordborrar, 2. om Stenkol och deras upletande, 3. item huru metallerne genereras i jorden.

14. Hr Salvius upläste sina påminnelser vid orthographien, och Academien lemnade frihet at härmed göra som han pröfvar vara aldra bäst.

15. Nu började man tala om censuren: då Hr Præsidenten frågade, huru vida Hr Salvius dertil hade gordt? Hvilcken svarade, at han å Academiens vägnar varit hos Hr Secret. Helin, som nu i Hr Benzelstiernas frånvaro är Censor. Och som han sagt honom, at Academien ej behöfver underkasta sig denna olägenhet, så vida detta 1o vore en hel Societet, 2o hade endast at göra med Oeconomica, hvaremot censuren 3o endast är inrättad at förekomma hvarjehanda villosatser i den rena läran och sunda moralen: derföre ock censor 4o när något oeconomicum förefaller, gerna sänder det [at] censureras til något Collegium, hvarunder det plägar höra; så sade ock Hr Salvius, at han för desse omständigheter skul intet velat göra något härtil, för än han hade hemskutit detta ärendet til Academiens vidare godtpröfvande.

Hr Bielcke mente, at Academien ej skulle gerna kunna gå Censor förbi, så länge Academien af Konungen intet är auctoricerad; ty des förinnan tyckte han, at den ej annorlunda kunde hållas före än et enskyldt värk. Derföre trodde han det vara bäst, at Academien skulle förut häruti söka Cancellie Collegi tilstånd. [Tillägg i margen: talt HofCancelleren Giedda och derföre ändrat sin mening.]

Hr Ahlström mente, at Academien ei behöfde det, så vida intet vite vore satt der uppå, utan för boktryckaren. Nu står det endast deruppå, huruvida boktryckaren vil åtaga sig tryckandet utan Censoris påskrift el:r ej. Men kunde dok intet se, huru någon deruti skulle göra svårighet, hälst om Academien påtar sig at svara derföre, hvilcket hon utan ringaste fara väl kunde göra.

Hr Nordenberg hölt före, at denna rätt för Academien kunde ledas utur Kongl. May:ts privilegio, hvilcket dock Hr Præsidenten viste ej taga lag.

Hr Faggot mente, at Academiens ämne aldeles är skildt från det ändamål, hvartil censurerandet blifvit inrättat. Och som ingen kan få orsak at klaga på Academiens acter, så kan hon ock intet befara någon den minsta olägenhet.

Hr Brelin stämde med Hr Faggot öfverens, och lade det allenast til, at här äro sådane Ledamöter, som enskyldt äga jus censurandi. Hr Mellercreutz begaf sig aldeles til Hr Bielckes mening.

16. Men som Academien fant, at här ej allenast vore sådane män til Ledamöter intagne, som särskildt äga jus censurandi, utan här är ock et förenat samhälde: så resolverades, at Hr Salvius skulle följa boktryckaren til Secret. Helin, och om han i boktryckarens närvaro förde samma tal, och boktryckaren vore nögd dermed, så hade Academien als ingen olägenhet at fruckta före.

Härmed skildes Ledamöterne för denna gången från hvarandra.